popkalendern.

Looking Forward To The New Me

Adam Olenius

Glad första december, och varmt välkommen till Popkalendern 2016! Det här är julkalendern där varje dag är en chans att hitta ett fynd i svensk musik; luckorna 1-24 är en topplista över dom bästa svenska albumen som släppts under året. Plats 24 på lucka 1, och årets bästa album presenteras som sig bör på julafton. Nu sparkar vi igång denna femårsjubilerande kalender!

Vi börjar dock med en EP istället för ett album, då det är ett för bra släpp för att lämna utanför kalendern.

Adam Olenius är sångare i svenska indiepoplegendarerna Shout Out Louds som jag länge tyckt väldigt mycket om. Hans solodebut är en blandning av låtar som ligger både närmare hans sidoprojekt Serenades (News are saying och Birthday) med sitt lite långsammare tempo och drömska uttryck, och sådana som sånär skulle kunna platsa på en Shout Out Louds-platta (Wednesdays och Moves).

“This is what it feels like when nothing ever feels right”

Tempot är neddraget genom hela EPn och håller en lugn och finstämd ton från första till sista låten och Adams röst är, som alltid, säregen och fin.

Det är en behaglig lyssningsupplevelse som får mig att bli ännu mer intresserad av att se vad Adam Olenius kan leverera i framtiden, både som soloartist och i grupp.

Eden

Bam Spacey

Ibland, när jag letar efter ny musik att upptäcka, hittar jag guldkorn som funnits länge men gått mig obemärkt förbi. När det väl händer måste jag ju dela med mig.
Bam Spacey började som soloprojekt av Magnus Johansson och senare utvecklades till en grupp med ytterligare två medlemmar. Eden är det första av deras verk som letat sig fram till mig. Bättre sent än aldrig.

Det är elektronisk pop vars ljudbild svävar bland molnen, lika mycket som den dyker under vattenytan; dovt, drömliknande och spännande, med fina texter på svenska.

Höjdpunkten på skivan för mig är titelspåret, ett mastodontspår på 9 minuter som tonar ut i ett vackert outro som fortfarande sitter kvar i mig.

“Du är en sån som kan sitta alldeles still, du kan drömma fram ditt eden när du vill”

Eden är en väl avvägd mix av elektroniska beats och mer regelrätt pop och jag trivs i dom drömlandskap som byggs upp under dess 55 minuter. Jag rekommenderar ett mörkt rum och stora hörlurar.

Vacker och ful

Maia Hirasawa

Maia Hirasawa var med i popkalendern senast 2013 och nu gör hon en återkomst med sitt första album på svenska.

Förutom språket låter det ganska bekant. Det är poppigt med gitarr och piano, gärna i dur och med varierande tempo. Singeln Rusar är ett glädjepiller som gör det svårt att sitta still, och vägs upp bra av låtar som t.ex titelspåret Vacker och ful, som tar det betydligt lugnare.

En vanlig klyscha som ofta nämns när svenska artister går från engelska texter till svenska är att det känns “ärligare och mer äkta”. Det stämmer förstås långt ifrån alltid, men i detta fall måste jag hålla med. Det känns innerligt när Maia sjunger och samtidigt är det ett väldigt bra flyt och känns aldrig styltigt.

“Vill veta om du tänker på mig ibland, jag vill veta om du minns den känslan”

Språkbytet bidrar till att göra Vacker och ful till ett gediget album med texter som griper tag.

Molnfabriken

Marit Bergman

Vi fortsätter på temat “svenska artister som byggt en karriär på att sjunga på engelska byter språk till svenska” med dagens lucka.

Marit Bergman är ett namn som dom flesta troligen känner igen men kanske har glömt bort. Efter en flerårig karriär med superhits som I will always be your soldier har det varit ganska tyst kring henne.

Molnfabriken är hennes första skiva sedan 2009. Under denna tid har hon flyttat till USA och hem igen men lämnade engelskan vid gränsen.

Marit sjunger något försiktigt och tillbakahållet, som till exempel i Dra åt helvete som kan vara det mildaste “dra åt helvete” jag hört, men det ger en känsla av eftertänksamhet och är snarare en fördel än nackdel.

“Du vet inte vem jag är och det är inte din affär så du kan dra åt helvete”

Melodierna är typiskt välskrivna popalster som gör Molnfabriken lättlyssnat samtidigt som dom välskrivna texterna ger mervärde.

Solnedgången

Andreas Mattsson

Förhoppningsvis är inte temat “svenska artister som gjort karriär på att sjunga på engelska byter språk till svenska” slutkört riktigt än.

Det är möjligt att du känner igen Andreas Mattssons röst från 90talsbandet Popsicle, vars musik än idag står ut som något av det bästa som kom från musiksverige under den perioden. Sedan dess har han släppt ett par soloalbum på engelska med ett lite mognare sound.

Solnedgången är Andreas första album på svenska och det känns lite som att han har hittat hem i sitt textskrivande. Det är vardagsbetraktelser och historier om hur livet är nu, i jämförelse med turnélivet på 90-talet.

“Hemma har jag bara gatorna, barerna, saknaden, vad som helst”

Melodierna har bytt stil från den rockigare popen man kunde höra av Andreas Mattsson förr, till en betydligt mer tillbakalutad stil där tempot är neddraget och texterna lyfts fram på ett helt annat sätt.

Solnedgången är inte den mest fartfyllda skivan du kommer höra i år, men den är mer än väl värd en genomlyssning.

Breakin' Point

Peter Bjorn and John

Peter Bjorn and John lyckades nå mainstreamen med vissel-låten Young Folks som sedan dess säkerligen är vad dom allra flesta tänker på när dom hör bandnamnet.

Breakin’ Point är deras sjätte album och det första på fem år.

Varje låt är slagkraftig och känns som om dom var skrivna till att vara singlar. Detta bidrar lite till att det känns en aningen spretigt, men jag kan inte förneka att det låter väldigt härligt med den här sortens lättlyssnade pop. Hit-potentialen är stor i låt efter låt med fina refränger och även en del visslande som hittat sig tillbaka.

Min personliga favorit är Do-Si-Do, där sorger dränks i dans och festande i takt till den glada melodin.

“And we drank like you do when you have nothing much to say”

Breakin’ Point är ett kärt återbesök av ett indieband som må ha popularitetspeakat för tio år sen men som fortfarande visar att dom utvecklas helt rätt musikaliskt.

Två naturliga armar

Emil Jensen

Emil Jensens förra album, I det nya landet, var med i popkalendern 2013 och det var då jag upptäckte hans förmåga att skriva texter som ömsom berör, ömsom bränner till politiskt.

Detta spår fortsätter i Två naturliga armar, där det politiska klimatet avhandlas i Politiskt, hopplösheten i världen just nu tas upp i Gå aldrig ombord och låtar som Saknar du mig? och kolla på film är olika scener ur relationer.

Den sistnämnda låten är en duett med finlandssvenska Iiris Viljanen, som med sin träffsäkra skildring av en relation som inte riktigt får blomma ut i det den har potential till, är smått fantastisk och min definitiva favorit på albumet.

“när vi såg hur hela världen fick varandra, fick vi iallafall vara under samma tak”

Emil Jensen har en synnerligen skarp poetisk ådra som skiner i dom fina, oftast dystra, melodierna som bygger upp Två naturliga armar till ett väldigt starkt album, både kvalitetsmässigt och känslomässigt.

Dödliga Klassiker

Bob Hund

En tredjedel av kalendern har passerat och det är dags för lucka 8! håll i er.

Bob Hund är kanske ett av dom mest ikoniska banden från skåne, och har mer eller mindre kört i samma spår i över 20 år. Det är skramlig pop med oerhört metaforiska texter som ibland gränsar till obegriplighet. På ett bra sätt.

Dödliga Klassiker håller traditionen vid liv och gör det riktigt bra. Det är extremt underfundiga texter och melodier som är nästan förvånansvärt vassa. Det känns nytt och fräscht, tillomed när dom återanvänder den gamla låten Blommor på brinnande fartyg som får nytt liv med Popkollo som kör.

Sångaren Thomas Öberg är ökänd som en av sveriges bästa livefrontfigurer och hans karisma går rakt igenom även i albumform. Känslan är uppvriden till max och leveransen är felfri på Thomas egna ickeperfekta sätt.

“Jag lovar att jag ger dig, du ger mig inte en millimeter”

Dödliga Klassiker är ett Bob Hund som låter mer inspirerat än på väldigt länge.

Vissa Nätter

Jonas Lundqvist

Jonas Lundqvist gick tidigare under artistnamnet Jonas Game och släppte en engelskspråkig soloskiva men 2012 kom den svenska debuten Så e de me de. I år kom uppföljaren Vissa Nätter, och det är en bra sådan.

Göteborgspopen är mycket närvarande igenom skivan, med de glada melodierna och melankoliska texterna som bildar den där bitterljuva stämningen som är så vanlig i just pop från västkusten. Mina tankar förs åt Hästpojken-hållet, något som inte är allt för konstigt då Jonas tidigare spelade i bandet Bad Cash Quartet ihop med Hästpojken-sångaren Martin Elisson.

Jonas har ett lugnt uttryck i sin sång som, detta till trots, är känslostark och trovärdig. Det blir som starkast i sista spåret parken där Jonas sjunger om kärlek som förlorats och mörker som tagit över.

“Ja chefen sa att hjärtesorg, håll den skiten för dig själv”

Vissa Nätter må vara 33 minuter kort men det är 33 minuter som känns på riktigt.

Den första är alltid gratis

Veronica Maggio

Veronica Maggio har gått från att vara en uppskattad mindre indieartist, till att bli en av Sveriges största stjärnor. Har man lyssnat på hennes albumkatalog är det inte jättesvårt att förstå varför. Satan i gatan, som var den skivan där hennes popularitet toppades, är fortfarande ett av mina absoluta favoritalbum.

Den första är alltid gratis är på många sätt inget nytt. Soundet är sig likt Maggios två senaste skivor med skillnaden att det den här gången är extra allt. Det är pampigare ljud och refrängerna gör allt i sin makt för att vara slagkraftiga.

“Jag är kanske gjord av sten, jag vet inte hur man gör, hur man förändras”

Texterna är en fin blandning av pepp och melankoli, som så ofta är fallet med Veronicas låtar. Dock når det inte samma höjder som satan i gatan där varje ord kändes viktigast i världen. Istället stannar upplevelsen ibland vid att kännas lite på ytan.

Trots detta är Den första är alltid gratis ett starkt popalbum som visar att Veronica Maggios plats på stjärnhimlen är välförtjänt.

Docks

Amanda Bergman

Glad tredje advent! dagarna rusar fram så som dom brukar göra i december och så även popkalenderluckorna.

Amanda Bergman dök upp i popkalendern förra året, som sångerska i det hyllade bandet Amason vars album blev mottaget av kritiker med öppna armar, ett succétåg som fortsätter i detta soloalbum.

Docks låter väldigt mycket som just Amason vilket det gör med fördel då Amandas fina, avslappnande sångröst lyfts av dom instrumentellt ganska avskalade melodierna. Det blir en drömsk känsla som håller i sig genom de temposkiftande spåren på skivan.

Första låten på albumet, Falcons, är enligt mig det starkaste som med den försiktiga sången blir en oerhört kraftig upplevelse.

“Never get it right, it ain’t easy getting closer”

Amanda Bergmans solodebut känns inte på något sätt som en debut då hon varit aktiv i många år och redan visat att hon är bekväm i sin musikaliska förmåga, och det bevisas gång på gång i Docks.

Fake and Copy

Ms. Henrik

Ms. Henrik fångade mitt intresse redan med singeln Doing it for the man från 2013 med sitt tunga, elektroniska popsound. Efter detta har det kommit en EP och lite singlar och i november kom äntligen fullängdaren Fake and Copy. Min egna personliga hype både infriades och överträffades.

Det är oerhört lyssningsvänliga melodier som skriker 80-tal. I en tid där RnB eller house-pop nästan är det enda på listorna är det uppfriskande med något elektroniskt som inte går åt samma håll.

Like lovers do är mitt favoritspår, en alldeles fantastisk popdänga som klistrar sig fast i huvudet och sedan vägrar lämna.

“Wanted to pick a couple of fights like lovers do, and you did that just fine”

Ms. Henrik har släppt ett debutalbum som jag redan lyssnat på mer än vad som borde vara rimligt och jag ser väldigt mycket fram emot att höra mer.

Du gamla du fria

Håkan Hellström

Håkan Hellström behöver ingen introduktion, så jag ska gå rakt på sak.

Jag uppskattar(om jag ska underdriva) samtliga av Håkans tidigare album och när jag inte kände någonting av att lyssna på Du gamla du fria blev jag orolig. Var det han som har tappat gnistan, eller var det jag som tappat intresset?

Det låter inte riktigt som det brukar göra när det gäller Håkan Hellström. Visst, melodierna är liknande och det märks att Björn Olsson fortfarande sitter vid producenthjulet, men sången är nästan konstant mixad med ett märkligt reverb och låter som om den ligger “bakom” musiken.

Håkan sjunger dessutom tillbakahållet och även i en lägre oktav än vad vi vet att han klarar av, i majoriteten av låtarna. Man kan argumentera för att detta lyfter fram texten mer och att känslan i låtarna kräver det men jag anser att dom hade fått betydligt mer liv om sången hade fått det spelrum som bara Håkan kan ge.

Till slut, dels tack vare en fantastisk konsert som väckte mitt gamla håkanhjärta till liv, började jag förstå och uppskatta. I sprickorna kommer ljuset in är en fantastisk introlåt, Öppen genom hela natten har håkanmagin inom sig och Pärlor är den kraftexplosion som annars saknas på skivan.

“I sprickorna kommer ljuset in, jag tror man kan kalla det gryning”

Jag må tycka att Du gamla du fria är Håkans svagaste skiva i sin katalog men det är Håkan Hellström vi pratar om; den nivån han har hållit på samtliga album borde vara omöjlig. Detta är, trots allt, ett mycket bra album som har vuxit på mig och förhoppningsvis bara kommer att fortsätta växa.

För Många Dyra Skor Och Döda Ögon

Avantgardet

Avantgardet är Rasmus Arvidsson och Patrik Åbergs projekt som släppte sitt första album i år.
Producent är ingen mindre än Björn Olsson, som jag nämnde så sent som i gårdagens lucka där Håkan Hellström går att hitta. Det går att känna igen soundet i melodierna, men där slutar liknelserna till Håkan.

För Många Dyra Skor Och Döda Ögon är tungt. Rasmus sjunger med en lite släpig och mörk stämma som vittnar om en person som gått igenom skiten. Saker som albumet handlar om inkluderar utanförskapet, drogmissbruket och vägen tillbaka. Det tog några lyssningar för mig att ta till mig hur stark musiken faktiskt är och hur ärlig Rasmus är i sin totala utlämning av sitt tidigare liv.

Spåret skakar på tåget berättar om en lågpunkt i beroendet som skär sig på ett hänförande sätt till den hopplöst glada musiken, och Åh Sverige är uppgivenheten när hjälpen som behövs inte finns. Det slår som ett slag i magen.

“Trodde du skulle finnas där för mig, inte bara ditt amfetamin, men det var jag som var naiv, åh Sverige”

För Många Dyra Skog Och Döda Ögon är magstarkt, kantstött och äkta.

Uncanny Valley

Merely

Nu startar början på slutet av årets kalender. Tio luckor kvar, Sveriges tio bästa album från 2016. håll i er.

Sincerely Yours är det skivbolag jag har mest respekt för. Det är sällan dom släpper någonting som jag inte uppskattar mycket och alla släpp har det där speciella soundet som bara går att hitta hos dom. Merely är årets representant och det låter precis som det ska.

Tidigare har hon släppt albumet Nirvana som jag uppskattar mycket och Uncanny Valley gör allt den skivan gjorde, fast bättre. Det är oerhört atmosfärisk och drömsk pop som har förmågan att transportera lyssnaren långt, långt bort upp i luften, upp till molnen.

Det drömska blandas med snygga elektroniska melodier som går ihop med Merelys ljusa, fina sångröst och bildar musik som jag bara vill ha mer av.

“My mind can leap through time”

Uncanny Valley är en lyssningsupplevelse som inte bör missas.

Vapen till dom hopplösa

Hurula

Robert Hurula släppte 2014 sitt debutsoloalbum Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för, som jag håller som sveriges bästa album från det året. Efter detta släppte han EPn Betongbarn som fortsatte precis i samma stil.

I år kom äntligen uppföljaren Vapen till dom hopplösa. Det är en betydligt mörkare upplevelse än första skivan. Nästan alla spår går i moll och osar mer ångest än tidigare med den dova mixningen som pricket över i:et.

Jag saknar lite av dom skarpa gitarr-riffen och kontrasten mellan glada melodier och knockande texter. Det är dock fortfarande svensk punkrockpop i sitt esse, och bitvis är det lika briljant som debuten. I till exempel Sand kommer det välbekanta soundet tillbaka, med dom skärande gitarrerna och den slagkraftiga texten.

“Varje dag ett nytt sår, nåt spolas upp på vår strand medan dom bygger en mur runt sitt land, sitt Sverige byggt av sand ”

Vapen till dom hopplösa ska ha en eloge för att det är något nytt och inte samma album som det förra i ny förpackning. Det passar kanske inte mig riktigt lika bra i smaken men det är, speciellt vid dess högsta punkter, riktigt riktigt bra.

#Darkwebdetox

Kitok

Nu är det bara en vecka kvar till julafton! I julstressen kan det vara skönt att sätta igång en lugn skiva och koppla av. Det här är dock ingen sådan.

Detta är fjärde gången Magnus Ekelund har en plats i popkalendern; 2012 och 2013 under Magnus Ekelund & Stålet, och förra året nydebuterade han i hiphopskrud under namnet Kitok.

#Darkwebdetox är Kitoks återkomst efter att ha tagit en paus i följd av att ha blivit diagnostiserad med OCD. Det är inget han hymlar med utan avhandlar redan i första spåret Tvångskliniken som är stark som en käftsmäll.

“Hoppas vi ses vid solskenet, till sommaren, jag väntar på dig ”

Jargongen på #Darkwebdetox är flera varv hårdare än förra skivan; Magnus slår åt alla håll och i sann Eminem-anda tar han sig an ett obscent alter-ego som fullständigt saknar spärrar. Det är ett starkt ställningstagande mot ett kulturklimat där vissa saker är förbjudna att säga.

Det är snygga beats och tighta texter som gör #Darkwebdetox till ett riktigt starkt album.

Grateful Dead

Laakso

Laakso med Markus Krunegård i spetsen har länge varit ett mycket kärt band till mig. Krunegårds mycket säregna stämma ihop med den röjiga pop-rocken passar som handen i handsken. Därför blev jag oerhört glad av nyheterna att bandet skulle återförenas och göra deras första album sedan 2007.

Grateful Dead är en Laakso-skiva på alla möjliga sätt. Samtidigt som man hör hur de både som band och individuellt har mognat sen sist, så är det samma fartfyllda, på gränsen till punkiga pop som hörs.

Markus Krunegårds makalösa textskrivarförmåga har enligt mig aldrig varit riktigt lika vass på engelska som på svenska men det är fortfarande mycket, mycket bra och Markus är mycket skicklig på att formulera sig oavsett språk.

“If I’d known back then there would be no next time, I would have told you what I felt, what I felt for you ”

Grateful Dead är en återkomst som ej är en dag för tidig och ger något nytt och fräscht samtidigt om det man gillade från förr fortfarande finns kvar. Den allra bästa sortens comeback, med andra ord.

Love & Devotion

Jonathan Johansson

Välkommen till den sista raden av popkalendern 2016! Jag har, som vanligt, sparat dom allra bästa albumen till sist. Nu är det riktigt, riktigt bra.

Jonathan Johansson är för mig ett kärt återseende varje gång han släpper något nytt. Han har förmågan att leverera 100% av sig själv, skiva efter skiva.

Om förra skivan Lebensraum var den politiska skivan är Love & devotion ett kärleksalbum. Något så ovanligt som glad kärlek, tillomed.

Det är ett skönt, lite souligare tema i melodierna och betydligt gladare än vad man kan höra på dom tidigare skivorna. Det är väldigt lyssningsvänligt och man glider gärna med på den musikaliska resan genom hela albumet.

“ Kärlek är för alla som vågar riva upp sig själva ”

Jonathan Johansson lyckas återigen med sin fina, skånska stämma beröra mig starkt. Love & Devotion är ett praktexempel på att det går alldeles utmärkt att skriva en skiva om kärlek som inte bara är hjärtesorg.

Då Som Nu För Alltid

Kent

Kent är ännu ett sådant namn som inte behöver en presentation men för säkerhets skull drar jag en sammanfattning; Sveriges största rockband, lade ner officiellt för fyra dagar sedan. Det räcker så.

Då Som Nu För Alltid är en väldigt speciell skiva att förhålla sig till. Hur vill jag egentligen att ett band som kents sista album någonsin ska låta? Ska det fortsätta låta som tidigare, fast bättre, eller ska det vara bombastiskt och domedagsstämning? Kents svar på frågan är lite av båda.

Det är fortfarande den mer elektroniska versionen av bandet vi hör men det låter väldigt inspirerat och inte alls som ett band som gemensamt kommit fram till att dom inte har något nytt kvar att ge. Sedan landar man i slutet av skivan och möts, passande nog, av Den sista sången och verkligheten hinner ifatt en. Det är ett tårdrypande avsked.

“Det här är sista gången, sista gången vi ses, det här är sista sången, sista sången jag ger dig ”

Att jag tycker Kent är ett av dom viktigaste banden Sverige någonsin haft är inget jag hymlar med och därför är det ändå betryggande att dom gick ut med flaggan i topp. Då Som Nu För Alltid hade varit ett av kents bästa album dom senaste 10 åren utan någon kontext men som avskedsbrev är det ännu bättre.

Tack för allt, Kent.

Den inre rymden (som är den del som ligger innanför månens bana)

Panda Da Panda

Panda Da Panda började sin karriär med att under två års tid släppa ett antal riktigt bra singlar och dröjde till 2013 med sitt mycket starka debutalbum. Sedan dess har han släppt nytt material lite sporadiskt. I år kom dock den efterlängtade uppföljaren med den långa titeln Den inre rymden (som är den del som ligger innanför månens bana).

Soundet känns bekant med dom delvis lekfulla, delvis tunga elektroniska melodierna och den oerhört igenkännbara sångrösten på djupt klingande skånska.

Om Pandas debutskiva var en hitkavalkad utan en överskådlig helhet så är detta album det motsatta. Det är betydligt kortare och låtarna är inte lika hit-vänliga men det ligger ett djup som jag inte såg i debutskivan. Därmed inte sagt att Den inre rymden saknar riktigt bra låtar; D va najs, Eremit och Omochom är något av det bästa Panda Da Panda har gjort.

“Jag menar vad är det jag menar vad är det jag vill ha? ”

Redan i slutet av december kommer vi få en uppföljare till detta album, som passande nog kommer heta Den yttre rymden, som är den del som ligger utanför månens bana. Makalöst, säger jag.

Till vilket pris som helst

Västerbron

Nu är det dagen före julafton! December har gått väldigt fort och musiken har varit väldigt bra. Nu kör vi årets näst bästa svenska album.

Västerbrons musik slog mig hårt när jag upptäckte deras första album Idiotologi för två år sedan. Deras raka rockiga punk med texter som är lika delar politiska som känslosamma träffar precis rätt nerv hos mig.

Till vilket pris som helst fortsätter precis i samma spår men allt är bättre. Gitarr-riffen doftar Hurula, produktionen känns tightare utan att ha tappat den skitiga ytan och texterna är argare och smartare än någonsin.

“Jag nominerar mig själv, jag gör det till vilket pris som helst, min enda motivering är att jag är speciell ”

Det bästa med Västerbron är hur mycket känsla som ligger i varje ord, gitarr och trumslag. Vare sig texterna handlar om identitetskris när ensamheten slår till, konsumtionshets i en värld som inte tål det eller problemen i ett förhållande där båda inte är på samma plan, så går varje ord rakt in genom hjärtat och stannar i huvudet. Oerhört känslostarkt, oerhört tänkvärt.

Västerbron nådde inte bara mina förhoppningar med Till vilket pris som helst; dom knockade mig fullständigt.

Mercedes

Iiris Viljanen

God jul och välkommen till den sista luckan i Popkalendern 2016. Jag vill inte vara tjatig men precis som förra året, så är årets bästa album finlandssvenskt.

Iiris Viljanen stod, tillsammans med Mattias Björkas, för sången i Vasas Flora och Fauna men har sedan dess lämnat bandet för att kunna köra sitt egna spår. Och som hon gör det. I Mercedes blandar Iiris sång och rap på sin österbottniska dialekt, något jag på förhand aldrig skulle kunna tro fungera men det låter hur naturligt och självklart som helst.

Det bästa spåret på årets bästa skiva är Total Eclipse of the heart, som inte är en cover på den gamla Bonnie Tyler-låten utan något helt annat; något alldeles fantastiskt och i särklass den låt som berört mig mest under hela året. När låten hämtar kraft och slutet börjar byggas upp så exploderar den känslomässigt och lämnar mig utan luft varje gång.

“Jag undrade när vi ses; jag vill ses mycket mera, önskar att vi kunde boka in nåt redan men du sa “det är väl klart du ska ha en kram”, det var fan total eclipse of the heart ”

Resten av låtarna, då? Oerhört bra. Det räcker nästan så.

Jag har svårt att hitta rätt ord för att beskriva hur Mercedes är och får mig att känna, så jag kan bara rekommendera er att ge den en chans.

För det är ju, trots allt, årets bästa skiva på svenska.